Det har inte skrivits så mycket på sista tiden här.
Familjen , framförallt en mor i långt gången Alzheimer behöver tas hand om, eller snarare käre desperate far som försöker ta hand om henne, mamma alltså.
Samtidigt funderar jag på hur vårt kära Konungarike Sverige har det.
Jag ser inte mycket av den gemenskap och allmänna grannkontakt som fanns när jag växte upp.
Jag ser ännu mindre av svensk solidaritet mot verkligt utsatta, såväl här hemma, som annorstädes.
Hur hjälper du en människa bäst?
Med en säck vete som denne kan använda på bästa vis, eller "du får det här om du gör som vi säger"?
Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan.
OCH förstånd at inse skillnaden.
Skogen räddas – vi röstade ned visst regelvansinne idag
21 timmar sedan