Jag vet inte vad jag skall göra. Hur man än vänder sig har man ändan där bak.
Under ungefär femton år tog jag hand om min allt mer senila farmor, det började ungefär fem år tidigare när farfar dog. Farmor tillhörde den generation torparflickor, som kom till staden och där blev pigor eller barnflickor och sefdan gifte sig och skötte egna barn och eget hem, och extraknäckte som hjälp hos tidigare arbetsgivare och deras bekanta som servitris och tvätterska. Det där med bokföring visste hon ingenting om, hon var osäker på hur man fyllde i en inbetalningsavi.
Det finns så mycket historia där, som borde berättas och det funderar jag på att göra, både om farmor och farfars mor som jag också kände och som sa när hon fick min, då fyra månader gamle, äldste son i famnen: "morfarsfarmor till dig lille pilt, jag tror jag börjar bli gammal". Hon var bara 87 år, farmor blev nästan 98 år. Men frågan är om farmors sista tio år var en gåva eller en förbannelse.
Farmor frågade ofta sig själv och mig: "Vad har jag gjort för ont för att behöva stanna kvar här.Vad svara man?
Farmor somnade in i det sovrum som varit hennes i sextio år och bars ut i kista vilandes på sin egen kudde med sitt egenhändigt vävda örngott.
Nu hoppades jag få några år för mig själv, men så blev det inte.
Mamma hade visat litet konstigt beteende ibland, men vi tänkte inte så mycket på det. Men det visade sig ganska exakt ett år efter att farmor fick gå hem att mamma hade alzheimer i rätt långt framskridet stadium. Pappa är inte helt klar i knoppen han heller.
Det svåraste för mig är faktiskt att inse att mamma och pappa är till åren komna, mamma har ju bara nyss fyllt åttio och pappa inte ens det
Man får uppenbarligen en snett tidsperspektiv när man ser sin 76-årige far gråta vid sin mors dödsbädd.
Egentligen har det här bara varit ett sätt för mig att skriva av mig och försöka rensa ut en del oklara tankar om jag lyckats är en helt annan fråga
Biskopsbrevet schabblar bort en viktig kristen människosyn
21 timmar sedan
