Rätt ofta funderar jag över varför vi svenskar är så rädda för att stå upp för vårt eget, det som är vårt, kulturellt och historiskt.

I och för sig verkar det just nu varat något som är politiskt korrekt i hela Västeuropa, men vi har nog legat långt före där.

Vi har egentligen inget att be om ursäkt för. Historia är historia och vi får hoppas att vi lärt oss något av den men det verkar inte så.

Hur skall våra invandrare kunna respektera oss när vi inte är stolta över oss själva och vår kultur och historia?

Det skrämmer mig att de yngre generationerna svenskar i så stor utsträckning inte kan sin historia och degraderar sin kultur.

Är man inte trygg i sitt eget, kan man inte möta andra som en jämbördig och då är det lätt att antingen krypa undan och be om ursäkt eller bli främlingsfientlig eller rasist.

Själv är jag andra generationens invandrare på den ena sidan och så mycket svensk det går på den andra om man bortser från en o annan tysk o vallon samt same.

Jag är lika stolt över samtliga samt de tre religioner som finns representerade i min närmaste familj. Personligen är jag kristen, högkyrklig inom svenska kyrkan, som jag börjat ge upp om. Det står skrivet i Uppenbarelseboken om kall eller varm, men de ljumma skall Herren utspy ur sin mun. Svenska kyrkan är just nu synnerligen ljummen och PK.

Dock kommer jag att kämpa så länge jag kan för att min del av Kristi Kropp, skall återvända till Guds Rena Ord, Traditionerna och Den Helige Andes vägledning.

Sedan önskar jag som framgår ovan att samtliga svenskar rätar på huvudet, sträcker på ryggen, lär sig vår kultur o historia o därmed kan möta våra invandrare som jämlikar, de kan för det mesta sin historia o kultur.

Ett folk som inte känner till sin historia lider av minnesförlust och är därmed gravt handikappad i umgänge med andra!