torsdag 30 april 2009

Valborg

Är ju något alldeles speciellt i Uppsala. Åtminstone hela centrala stan står på huvudet. Jag bor rätt centralt så jag undgår inte firandet vare sig jag vill eller inte. Min lilla hunddam försöker uppfostra studenterna som går förbi vårt staket, men hon lyckas inte så bra, och jag tänker stillsamt, att det är tur att hon inte såg mig, när det begav sig.

Jo Valborg, studentikost och samtidigt hedniska riter alldeles i närheten. "Sjung om studentens..."

Sedan finns det andra trevliga men allvarliga ting som det domkyrkoförsamlingen och Helga Trefaldighets församling utför och kommer att utföra:



Soppmässan blir gatumässa under sommaren

Från och med sista april och till och med augusti blir Soppmässan gatumässa i Mikaelsparken. Tiden ändras också från kl 18 till kl 12. Tidigare har Soppmässan, dit många socialt utsatta söker sig, gjort sommaruppehåll.
– Soppmässan har varit saknad av många under sommaren. Den utgår från gatan och människor som rör sig där och därför gör vi den nu till en gatumässa, säger prästen Carin Åblad Lundström.

När domkyrkoförsamlingen bedrev verksamhet i Mikaelskyrkan arrangerades trädgårdskaffen vid lunchtid en dag i veckan sommartid. Soppmässans tillfälliga flytt från Samariterhemmets kyrka till Mikaelsparken under sommaren ansluter till denna tradition, berättar Carin Åblad Lundström. Det serveras fika, en mässa firas och sedan är det åter fika – allt utomhus så länge vädret tillåter det.

Soppmässan har firats sedan 2003 och deltagarantalet har vuxit stadigt sedan dess. I verksamheten deltar många volontärer och restauranger skänker mat och bröd, som stöd för verksamheten bland hemlösa.

Vi drar förhoppningsvis alla vårt strå till stacken

Trevlig helg, vare sig ni står vid brasan, uppe vid Slottet eller marscherar under nationsstandar eller röda fanor.

tisdag 21 april 2009

Yom haShoah

Det är nog ingen tillfällighet att den där rasistiska FN-konferensen
började den dag då Israel påminner sig om Yom haShoah, Förintelsens
Dag.

Det brukar sägas i Israel "ALDRIG MER!"

Nu visar ju tom ett statsöverhuvud hur väl dessa ord "ALDRIG MER!" är
giltiga även i vår tid!

Durban II, som väntat...

gav Irans president ett ordentligt rasistiskt hattal som inledning på konferensen.

Det visar ju på åtminstone en sak rasism är det bara när man talar om islam i icke helt berömmande ordalag.

Samt att det absolut inte är rasism att hata judar.

Vilka blir nästa att hata när man utplånat alla judar?

“Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan tog de judarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Sedan tog de katolikerna, men jag protesterade inte för jag var protestant.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Martin Niemöller

Jag har inte så mycket mer att säga förutom att citera Tove Janssons Lilla MY:

Vartenda knytt har rätt att vara ilsket..

måndag 20 april 2009

De muslimska staterna - den judiska staten...

Det finns ett antal stater som kallar sig muslimska och inte har religionsfrihet.

De och deras supportrar i väst är däremot mycket upprörda över att Israel kallar sig för en judisk stat.

Här i Europa vilar de flesta länder på kristen grund och det var inte så länge sedan Sverige hade en Statskyrka o vår monark måste fortfarande tillhöra svenska kyrkan. Andra länder har kvar sin statskyrka o även där krav på monarkens tro.

Men ändå finns det här i vår världsdel en upprördhet över att Israel som har religionsfrihet kallar sig för en judisk stat, den enda i världen.

Dubbelmoral kallar jag detta.

Nu kräver Israels statsminister att Fatah och Hamas skall erkänna Israel som en judisk stat för att det skall bli några förhandlingar om fred.

Här får han sitt svar:

Azzam al-Ahmed, a senior Fatah official : "We reject Netanyahu's demand to recognize Israel as a Jewish state," he said. "This demand illustrates the racist nature of Israel and the extremist policies of its government. It also shows that Israel is not serious about making peace with its neighbors."

Omar al-Ghul, an adviser to PA Prime Minister Salaam Fayad: "No Palestinian leader can ever accept this demand even if the whole world recognizes Israel as a Jewish state," he stressed. "The state of Israel belongs to all its citizens, the Palestinians owners of the land and the Jews living there."(Det är alltså palestinerna som äger landet Israel enligt Omar)

Hafez Barghouti, editor of the PA's daily mouthpiece, Al-Hayat Al-Jadeeda:

"Netanyahu wants to replace the Palestinian kaffiyeh with a Jewish kippa," Barghouti said. "This is an irrational and absurd request. No country in the world has ever demanded that it be recognized on the basis of its religion and not political entity."

(att vara jude kan definieras på olika sätt bl.a. att man har judisk mor vilket inte har med religion att göra, men Barghouti glömmer också bort att det finns tiotals stater som erkäns som "islamska")

En israelisk diplomat:"It raises questions as to their seriousness for a historic reconciliation," said an Israeli diplomatic official in response to the statements rejecting Netanyahu's demand. "Recognition of Israel as a Jewish state is a vital element in any process of reconciliation."


USA:s ståndpunkt är sannerligen dubbelmoral så det skriker om det av en stat som deklarerar sig själv som kristen:

"Prime Minister Benjamin Netanyahu's demand that the Palestinians recognize Israel as the state of the Jewish people as a condition for renewing peace talks is unacceptable to the United States, the State Department said during special envoy George Mitchell's visits over the weekend to Ramallah and Cairo.

Valet muslimerna har att möta

Ali Allawi’s nya bok och den syn på Islam han där ger är mycket intressant. Jag har endast läst recensionen, men skall snarast försöka få tag på boken:

The choice facing Muslims

Apr 16th 2009
From The Economist print edition

FOR those (and they are many) who are convinced by the thesis that the West and its values are under remorseless siege from a menacing and resurgent Islam, Ali Allawi’s antithesis may seem a little surprising, even absurd. But the author is a distinguished Iraqi who has twice served in post-Saddam governments in Baghdad and whose last, much-acclaimed book was a searing indictment of American (and Iraqi) failings. Though the two books tackle very different themes, what they have in common is their author’s intimate knowledge of both Islam and the West, and his unflinching honesty.

Mr Allawi calls his new book an “attempt to understand the factors behind the decay of the spirit of Islam”. He locates this decay not in the personal piety of the world’s Muslims—which remains vibrant—but in the collective failure of Muslims, over the past 200 years, to come up with an adequate and effective response to Western modernity. The problem is not that Islam is incapable of finding its own path to modernity. Mr Allawi wholly rejects the popular notion that Islam is inherently incompatible with tolerance, democracy, women’s rights—in short, all that the West holds dear.

The difficulty, he says, is that the predominant Muslim response to the Western challenge has been narrowly political instead of being rooted in the inherited ethos of Islamic civilisation. Seen in this light, the Islamist movements which have received so much attention since the Islamic revival in the 1970s are shallow and passionate. For all their pretence of offering an “Islamic alternative”, they represent, or so he argues, nothing more than Western modernity in Islamic garb.

Mr Allawi calmly and methodically deconstructs an Islamic revival which has failed to live up to its promise. Islamist movements and secular governments anxious to pay lip-service to Islam have, between them, failed spectacularly to anchor themselves in genuinely Islamic principles: principles which, for Mr Allawi, are as much about inner spirituality as outward religiosity. The results are everywhere to be seen. Autocratic governments abuse human rights, whether in Islamic Iran, Saudi Arabia and Sudan or in secular Egypt and Syria. Economies are corrupt and maladministered, and their supposed ethical principles, such as Islamic banking, are a sham. There has been a profound loss of cultural creativity, apparent, for example, in the decay of the Islamic city and its time-honoured traditions of craftsmanship, piety and community.

Mr Allawi buttresses his case with some striking statistics: “The creative output of the twenty or thirty million Muslims of the Abbasid era [750-1258] dwarfs the output of the nearly one-and-a-half billion Muslims of the modern era.” Per head, the income of the wealthiest Muslim country (the United Arab Emirates) is 200 times that of the poorest (Somalia).

Is there a solution? Mr Allawi, himself a Shia Muslim, believes the mystical (or Sufi) tradition must be an integral part of the revival of Islamic civilisation. But here too—although Sufism retains a strong grassroots following in several parts of the Muslim world—he finds himself at odds with both the modernist and puritanical (Wahhabi) strands of Islam, which disdain the individualistic heterodoxy of “folk Islam”.

The West has not helped. Mr Allawi castigates the hysterical Islamophobia which came in the wake of the attacks of September 2001, as well as the hubristic attempts to “reform” Islam in the name of defeating terrorism. He insists that the challenge of recapturing the “spirit of Islam” is a task for Muslims, not outsiders. The stark choice for the Muslim world is between the revival of its civilisation, difficult as that is to achieve, and its secularisation—“the dissolution of Islam into modernity”. Mr Allawi is not sanguine.

torsdag 16 april 2009

Fyrtiofem år av statens medvetna krossande av familjeband

Nu har åtminstone två generationer uppfostrats i barnkrubbor, och av
skolan, att familjen inte betyder något.

Genom att alla skall arbeta och att en familj inte klarar sig på en lön (vilket den inte gör med nuvarande system)

Det finns barn som aldrig träffar sin far/morföräldrar o ännu mindre
farfarsfar eller mormorsmor. Dessa befinner sig oftast på något
äldreboende.

De naturliga familje-o släktbanden har brutits. Det blir ett styvt
jobb att laga det som nu ligger i ruiner.

På eftermiddagen samma dag min farmor dog satt mina söner
o min sonsonoch pratade med henne och höll henne i handen.
De kände henne väl. Mellan henne och den fjärdegenerationen hon
lämnade efter sig var det 95 år så när som på en vecka. Jag hoppas
min då treårige sonson kommer att minnas något litet av alla
gånger hans farmorfarmor o han drack saft o åt havrekakor för sig själva.

Farmor dog i det sovrum som varit hennes i sextio år och bars ut
därifrån i kista. Detta alltså mitt i stan.

Men det är ytterst få släkter som är så sammansvetsade som vår och det
är inte många som kan flytta hem sitt jobb som jag gjorde.

Första steget borde vara vårdnadspeng man får använda som man vill
ex.vis kunna betala en anhörig för skötsel etc, eller för kommunal åldringsvård.

Sedan borde de skatteregler vi hade förr vad gäller familjeförsörjare
återinföras. dagispeng för barn som kunde överföras på förälder eller
ex.vis mormor eller farfar eller för barnkrubba.

Då skulle vi kanske kunna börja helas som familjer och folk.
Och åter styra över våra liv.

lördag 11 april 2009

Påskafton

Så är vi i den mörkaste dagen i kyrkoåret. Dagen efter korsfästelsen, då allt syntes förgäves.

Så kan det ju ibland göra i det enskilda nutida människolivet också, men för det mesta är det "småsaker" vi förstorar till katastrofer.

Det har hänt stora personliga katastrofer för enskilda människor i dessa dagar också, här i Sverige och runt om på vår planet.

Jag försöker sätta allt detta i perspektiv genom Längfredagen och Påskaftonen. Även svår personlig sorg i det enskilda livet byts så småningom till att åter kunna känna glädje över livet.


Under denna "mellandag" funderar jag som alltid på Judas Iskariot. Vem och vad var han?

Var han verkligen en förrädare?

Från min synvinkel var han ingen förrädare, han blev ju uppmanad av Jesus själv att fullfölja sina planer.

Judas var en nödvändig del i händelserna och Offret under Långfredagen och därmed triumfen över döden och att Nåden och försoningen kom in i världen.

torsdag 9 april 2009

Grattis på födelsedagen...

Tel Aviv. Idag fyller du hundra år.

Det var nog ingen som då kunde föreställa sig vilken stad du skulle bli. Livfull och mångfaceterad. En fristad för arabiska homosexuella och även andra udda minoriteter.

En kosmopolitisk, levande, vacker och dynamisk stad.

Grattis än en gång och jag önskar dig lika stor framgång även i fortsättningen

måndag 6 april 2009

DurbanII

Med tanke på hur det gick i Durban, vad gällde de muslimska ländernas ensidiga anfall på Israel, så funderar jag en hel del på detta uttalande från UD.

"http://www.regeringen.se/sb/d/11410/a/123943"

Anser de att de har någon chans att få en majoritet nu?

Är inte detta enbart att bevisa för de muslimska länderna att de kan göra som de vill. Jag har svårt att föreställa mig att frågeställningar om dessa länders människorättsbrott kommer att komma på dagordningen i särskilt stor utsträckning med tanke på vilka länder som står som ledare för konferensen.

Dessutom kommer Sveriga och övriga EU-länder som deltar då att avtåga eller viker de sig?

söndag 5 april 2009

Erdogan om "moderat" islam

Det här landet trycker president Obama på EU för att underlätta deras medlemskap....


Ur
Hurriyet Daily News

Prime Minister objects to ’moderate Islam’
ANKARA - Prime Minister Recep Tayyip Erdoğan rejected attempts to call Turkey the representative of moderate Islam. "It is unacceptable for us to agree with such a definition. Turkey has never been a country to represent such a concept. Moreover, Islam cannot be classified as moderate or not," Erdoğan said, speaking at Oxford Centre for Islamic Studies late Thursday.

Erdoğan’s statements came only days before the visit of U.S President Barack Obama whose administration signaled a dramatic shift from George W. Bush in identifying Turkey as a moderate Islamic country. U.S Secretary of State Hillary Clinton had praised Turkey as "a democratic country with a secular constitution" during her visit to Ankara in March. In his speech, "Alliance of Civilizations and Turkey’s role," Erdoğan pointed to the lack of dialogue between different religions and cultures, which has led to distressing incidents in the world history.

"The animosity, unfortunately, strengthens the scenarios that there is a so-called clash of civilizations in the world. Those, who defend such speculations, may go further to identify the terrorism with Islam which is based on peace," he maintained, adding that the situation helps those who try to globalize Islamophobia.

Erdoğan also wanted Western societies to be more open to cooperation and dialogue with the East. "It should be known that adopting a malicious and offending approach toward the sensitive issues of Islamic world by hiding behind some democratic freedoms like freedom of speech and right of free publication is unacceptable," he said.

Drawing attention to the importance of mutual understanding and respect, Erdoğan stated that he believes and respects Moses and Jesus, and accepts them as prophets. "I expect the same attitude from a Jew or a Christian toward my own prophet," Erdoğan noted. He underlined the importance of Turkey’s European Union membership in terms of establishing connections between the West and the East.

"As a country whose population is mostly composed of Muslims, Turkey endeavors to get its place in the EU. Turkey’s effort is closely watched not only by European people but also by the citizens of Islam countries," he said. "The thesis that the West and the East, Islam and other religions cannot reconcile, has become invalid in Turkey’s membership process."

Erdoğan defended his verbal confrontation with the Israeli president at the World Economic Forum in Davos and added that he spoke up against the killing of innocent civilians and fulfilled his "duty as a human being." At a special session in Davos, Erdoğan stormed out of the stage after accusing Israeli President Shimon Peres of knowing only too well how to kill people.

"It was not possible to pass over the matter in silence ...We did not act as counsel for any organization," Erdoğan said, stressing that access to Gaza is still not allowed.

Vi lever i intressanta tider. Jag anser inte att de kommer att bli den brobyggar mellan Öst och Väst som det sägs från så många håll.

Tyskland och Frankrike, två tunga länder i unionen är inte förtjusta i ett turkiskt medlemskap, så vi får väl se hur det går.

Just nu är turkarna häpna över att israelerna bojkottar dem vad gäller turistresor, Sederledigheten brukar vara ett uppsving för Turkiets turism. De har tydligen glömt Davos.

Palmsöndag

Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
Detta är HERRENS port,

de rättfärdiga skola gå in genom den.
Jag tackar dig för att du svarade mig
och blev mig till frälsning.

Den sten som byggningsmännen förkastade
har blivit en hörnsten.

Av HERREN har den blivit detta;
underbart är det i våra ögon.


Detta är den dag som HERREN har gjort;
låtom oss på den fröjdas och vara glada.

Ack HERRE, fräls!
Ack HERRE, låt väl gå!

Välsignad vare han som kommer,
i HERRENS namn.
i välsigna eder
från HERRENS hus
.
HERREN är Gud,
och han gav oss ljus.
Ordnen eder i högtidsled,
med lövrika kvistar i händerna,
fram till altarets horn.

Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
min Gud, jag vill upphöja dig.

Tacka HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen

Psaltaren 118:19 - 29

Så är det då Palmsöndag.

Det finns mycket att tänka på denna söndag, bla annat metamorforiskt att
"sorgen och glädjen de vandra tillsammans.".

När jag betänker vad denna vecka handlar om så ser jag mycket som visar oss hur det jordiska livet är.

Men främst naturligtvis Herrens offer för vår skull och Nåden som därigenom kom till oss.