Påskafton

Så är vi i den mörkaste dagen i kyrkoåret. Dagen efter korsfästelsen, då allt syntes förgäves.

Så kan det ju ibland göra i det enskilda nutida människolivet också, men för det mesta är det "småsaker" vi förstorar till katastrofer.

Det har hänt stora personliga katastrofer för enskilda människor i dessa dagar också, här i Sverige och runt om på vår planet.

Jag försöker sätta allt detta i perspektiv genom Längfredagen och Påskaftonen. Även svår personlig sorg i det enskilda livet byts så småningom till att åter kunna känna glädje över livet.


Under denna "mellandag" funderar jag som alltid på Judas Iskariot. Vem och vad var han?

Var han verkligen en förrädare?

Från min synvinkel var han ingen förrädare, han blev ju uppmanad av Jesus själv att fullfölja sina planer.

Judas var en nödvändig del i händelserna och Offret under Långfredagen och därmed triumfen över döden och att Nåden och försoningen kom in i världen.