Fyrtiofem år av statens medvetna krossande av familjeband

Nu har åtminstone två generationer uppfostrats i barnkrubbor, och av
skolan, att familjen inte betyder något.

Genom att alla skall arbeta och att en familj inte klarar sig på en lön (vilket den inte gör med nuvarande system)

Det finns barn som aldrig träffar sin far/morföräldrar o ännu mindre
farfarsfar eller mormorsmor. Dessa befinner sig oftast på något
äldreboende.

De naturliga familje-o släktbanden har brutits. Det blir ett styvt
jobb att laga det som nu ligger i ruiner.

På eftermiddagen samma dag min farmor dog satt mina söner
o min sonsonoch pratade med henne och höll henne i handen.
De kände henne väl. Mellan henne och den fjärdegenerationen hon
lämnade efter sig var det 95 år så när som på en vecka. Jag hoppas
min då treårige sonson kommer att minnas något litet av alla
gånger hans farmorfarmor o han drack saft o åt havrekakor för sig själva.

Farmor dog i det sovrum som varit hennes i sextio år och bars ut
därifrån i kista. Detta alltså mitt i stan.

Men det är ytterst få släkter som är så sammansvetsade som vår och det
är inte många som kan flytta hem sitt jobb som jag gjorde.

Första steget borde vara vårdnadspeng man får använda som man vill
ex.vis kunna betala en anhörig för skötsel etc, eller för kommunal åldringsvård.

Sedan borde de skatteregler vi hade förr vad gäller familjeförsörjare
återinföras. dagispeng för barn som kunde överföras på förälder eller
ex.vis mormor eller farfar eller för barnkrubba.

Då skulle vi kanske kunna börja helas som familjer och folk.
Och åter styra över våra liv.