Religionsdialog????

Det är inte nyttigt för sinnesfriden att söka nyheter på nätet.

De så mänskliga, palestinska muslimerna behandlar ju sina kristna bröder så väl.

Litet rapporter om detta. Telegraph ansåg sig tvingad att skriva om detta som ett sällsynt exempel här

Dock visar det sig att exemplet inte var så sällsynt, läs

Självfallet har detta inte nämnts i svenska media, här sysslar man med det hemska i att en teater i Jerusalem hade vissa problem med stadens myndigheter.

Katolsk präst på Heligt Uppdrag...

Det här är en otäck artikel om en man som brinner för sin uppgift som han anser att han inte har mer än fem, sex kanske sju år på sig att fullborda för sedan finns inga vittnen kvar.

Det var inte bara i koncentrationslägren människor avrättades. Fader Patrick Desbois har gjort det till sin uppgift att kunna upplysa världen om vad som hände i Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Ossetien... när nazisternas dödsskvadroner drog fram.

Han anser det viktigt att Kadish kan läsas över de judiska offren och att romer och andra också skall vigas till sista vilan.

Läs mer här

Det finns eldsjälar och det skall vi tacka Gud för!

Dopsöndag....

Jag har varit hemma ett tag, gått ut med en sur hunddam som fått vara ensam hemma till sin stora förtret. Så jag har fått muta henne en del så hon nu verkar ha förlåtit mig.

Det viktiga med dagen är i varje fall att nu är Rut Adina upptagen i den kristna gemenskapen.

Det var en underbar Högmässa med Nattvard och som sagt Dop av min sondotter.

Numera så får ju storebrorsor medverka, i detta fall bla hjälpa till att fylla dopfunten.

Jag är så lycklig och glad över alltihop, speciellt att jag har två troende söner och en lika troende svärdotter. Det bådar gott för framtiden.

Dessutom gav de lillflickan min farmors namn Adina. Jag skötte om farmor hemma tills hon dog vid nästan nittioåtta års ålder för snart två år sedan.

Ibland kan glädjen kännas övermäktig. Jag är bara så otroligt lycklig!!!

Palestina, finns det?

An interesting questionnaire for Palestinian Advocates
By Yashiko Sagamori

If you are so sure that “Palestine,” the country, goes back through most of recorded history,” I expect you to be able to answer a few basic questions about that country of “Palestine:”

1. When was it founded and by whom?
2. What were its borders?
3. What was its capital?
4. What were its major cities?
5. What constituted the basis of its economy?
6. What was its form of government?
7. Can you name at least one Palestinian leader before Arafat?
8. Was Palestine ever recognized by a country whose existence, at that time or now, leaves no room for interpretation?
9. What was the language of the country of Palestine?
10. What was the prevalent religion of the country of Palestine?
11. What was the name of its currency? Choose any date in history and tell what was the approximate exchange rate of the Palestinian monetary unit against the US dollar, German mark, GB pound, Japanese yen, or Chinese yuan on that date?
12. And, finally, since there is no such country today, what caused its demise and when did it occur?

You are lamenting the “low sinking” of a “once proud” nation. Please tell me, when exactly was that “nation” proud and what was it so proud of?

And here is the least sarcastic question of all:

If the people you mistakenly call “Palestinians” are anything but generic Arabs collected from all over — or thrown out of — the Arab world, if they really have a genuine ethnic identity that gives them right for self-determination, why did they never try to become independent until Arabs suffered their devastating defeat in the Six Day War?

I hope you avoid the temptation to trace the modern-day “Palestinians” to the Biblical Philistines: substituting etymology for history won’t work here.

The truth should be obvious to everyone who wants to know it. Arab countries have never abandoned the dream of destroying Israel; they still cherish it today. Having time and again failed to achieve their evil goal with military means, they decided to fight Israel by proxy. For that purpose, they created a terrorist organization, cynically called it “the Palestinian people” and installed it in Gaza and Judea and Samaria. How else can you explain the refusal by Jordan and Egypt to unconditionally accept back the “West Bank” and Gaza , respectively?

The fact is, Arabs populating Gaza, Judea, and Samaria have much less claim to nationhood than that Indian tribe that successfully emerged in Connecticut with the purpose of starting a tax-exempt casino: at least that tribe had a constructive goal that motivated them.

The so-called “Palestinians” have only one motivation: the destruction of Israel, and in my book that is not sufficient to consider them a “nation” — or anything else except what they really are: a terrorist organization that will one day be dismantled.

In fact, there is only one way to achieve peace in the Middle East. Arab countries must acknowledge and accept their defeat in their war against Israel [8 wars, actually, but who's counting?] and, as the losing side should, pay Israel reparations for the more than 60 years of devastation they have visited on it.

The most appropriate form of such reparations would be the removal of their terrorist organization from the land of Israel and accepting Israel ’s ancient sovereignty over Gaza and Judea and Samaria.

That will mark the end of the Palestinian people. What are you saying again was its beginning?

Ytterst tänkvärt!

Jag vill också få svar på när det palestinska folket uppstod, var det månne när Hadrianus började kalla Judéen, Samarien,o Galliléen för Syriska Palestina?

Men vilka bodde där då?

Inte var det de nuvarande arabiska invandrarna!

Mellandag...

Det regnar, ett sådant där fint strilregn som marken behöver och hinner suga åt sig. Fruktträden blommar, syrenerna är på väg.

Dessutom har jag, eventuellt kanske, stressat färdigt inför min sondotters dop i morgon.

I går avnjöt jag en långlunch på Domtrappskällaren, tillsammans med gamla studentkompisar, det var mycket uppiggande, trots att nostalgin och årtiondena som flytt, påverkade oss mer än lättöl och fläsklägg.

Nu får vi se hur släktsammankomsten i morgon avlöper. Jag har köpt en mycket opedagogisk, krigisk, högljudd leksak åt storebror, som hans föräldrar starkt kommer att ogilla, men det anser jag vara en stolt farmors privilegium.

Nu skall lilla hunddamen och jag göra Stadsskogen osäker....

Vägen ......

Vi har inte satts till världen ensamma. På vår färd genom livet har vi sällskap av många andra. Somliga har vi direkt nytta av, andra tycks hindra oss på vår väg- Vi känner dock inte till hela sammanhanget. Vi kan inte själva se alla de sätt på vilka vi får hjälp att ta de rätta stegen, även av dem som tycks stå i vägen för oss.

På samma vis bereder vår närvaro vägen för vänner och främlingar vi möter idag, på arbetet, i skolan eller på vägen... Alla har vi fått i uppgift att hjälpa varandra att nå det slutliga målet.

När vi är otåliga mot varandra. när vi brister i kärlek och förståelse, eller när vi ibland tar avstånd från våra bröder och systrar, beror det på att vi inte förstått vilken oerhört viktig roll vi spelar i varandras liv.

Mitt liv är som en roll i en stor pjäs - jag delar scenen med alla andra jag möter idag. Jag behöver stöd av mina medspelare, Och vi behöver alla bifall.

Jag skall slösa med mitt bifall idag.

Påvens avskedstal

Herr president, herr premiärminister, edra excellenser, mina damer och herrar, som jag förbereder mig att återvända till Rom, låt mig få dela med er de starka intryck som min pilgrimsresa till det heliga landet efterlämnar.

Jag hade fruktbara diskussioner med de civila myndigheterna i Israel och i de palestinska områdena. Jag bevittnade de stora ansträngningarna som bägge regeringarna gör för att säkra folks välmående. Jag har mött ledarna för den katolska kyrkan i det heliga landet och det gladde mig att de tillsammans värnar om Vår Herres flock. Jag har också träffat ledare för andra kristna församlingar liksom ledare för andra religioner i det heliga landet. Landet är sannerligen en god grund för ekumenik och inter-religiösa dialoger och jag ber om att allt detta skall växa ut till ömsesidig förståelse och respekt.

Herr president, ni och jag planterade ett olivträd vid ert residens samma dag jag anlände till Israel. Olivträdet är, som ni vet, en liknelse som St Palus använde för att beskriva de nära relationerna mellan kristna och judar.

Paulus skriver i sitt Romarbrev hur kyrkan blev till ett vilt olivskott som ympades in i olivträdet som utgörs av förbundets folk. Vi närs alla av samma andliga rötter.

Vi möts som bröder - bröder som ibland under historiens gång haft spänningsladdade relationer - men nu är vi fast beslutna att slå en bro för bestående vänskap.

Ceremonin vid presidentpalatset följdes av ett av de mest högtidliga ögonblicken under mitt besök i Israel - besöket vid Jad Vashem, där jag mötte några överlevande som drabbades av ondskan under Förintelsen.

Dessa djupt gripande möten påminde mig om mitt besök för tre år sedan vid dödslägret Auschwitz, där så många judar brutalt utrotades av en gudlös regim, en regim med en antisemitisk och hatisk ideologi. Detta avskyvärda kapitel i historien får aldrig glömmas eller förnekas. Tvärtom, dessa dystra minnen bör stärka vår beslutsamhet att komma närmare varandra som grenarna i samma olivträd, närd av samma rötter och förenade i broderlig kärlek.

Herr president, jag vill tacka er för er varma gästfrihet som uppskattas storligen. Låt mig få inpränta att jag kom som en vän till er israeler, precis som jag är en vän av det palestinska folket. Vänner har nöje av att vara tillsammans och de finner det djupt störande att se andra lida. Ingen vän av israelerna och palestinierna kan undgå att känna sorg inför de fortsatta spänningarna mellan era bägge folk. Ingen vän kan undgå att fälla tårar över de lidanden och förspillda liv som bägge folken tvingats utstå de senaste 60 åren. Jag vädjar till alla folken i detta land:

Inga fler blodsutgjutelser! Ingen mer väpnad kamp! Ingen mer terrorism! Inga fler krig!

Låt oss i stället bryta den onda cirkeln av våld. Låt oss få en bestående fred, byggd på rättvisa, och en försoning och ett helande. Låt det komma till ett universellt erkännande att staten Israel har rätt att existera i fred och säkerhet innanför internationellt erkända gränser. Låt det också stadfästas att det palestinska folket har rätt till ett suveränt och självständigt hemland där det kan leva i heder och resa fritt omkring.

Låt tvåstatslösningen bli verklighet och inte bara en dröm. Och låt freden sprida sig och bli till ett ljus för nationerna ( profeten Jesaja, 42:6 ). Ett ljus, som sprider sig till alla regioner som drabbats av konflikt.

En av de ledsammaste synerna för mig under mitt besök var muren. När jag gick längs med den bad jag för en framtid, där folken i det heliga landet kan leva vid varandras sida i fred och harmoni utan dessa instrument för säkerhet och åtskillnad. Snarare med ömsesidig respekt och tilltro, tillbakavisande alla former av våld och aggression.

Herr president, jag vet hur svårt det kommer att bli att nå detta mål. Jag förstår hur svår denna uppgift kan komma att bli för er och för det palestinska styret. Men jag kan försäkra er att mina böner och alla katolikers böner världen över för detta mål är med er, medan ni fortsätter ansträngningarna att bygga en rättfärdig och bestående fred i denna del av världen.

Återstår för mig bara att uttrycka tacksamhet ur djupet av mitt hjärta till alla som bidragit på så många sätt att göra resan möjlig. Till regeringen, till organisatörerna, till volontärerna och massmedia, till alla som visat gästfrihet vill jag uttrycka tacksamhet. Var förvissade om att ni är ihågkomna med tillgivenhet i mina böner.

Till er alla, säger jag: Låt Gud vara med er! Shalom!

(översättning Dick Haas)

Kommentarer överflödiga, ett strålande tal som nog förlåter en hel del sårade känslor han varit direkt eller indirekt orsak till,bland såväl Israels befolkning som judar i Diasporan.

Vissa orealistiska politiska önskningar finns det ingen anledning att ta upp just nu, Påven är en mäktig man men inte politiker.

Chag veSameach

Kristna i Palestina

Jag citerar ur kyrkans tidning:

2009-05-14 14:15

Stipendium till film om kristna palestinier

Journalisten och filmaren Ulf Boström har fått Strömbäck folkhögskolas stipendium för att göra en film om den kristna palestinska minoriteten som levt sida vid sida med muslimska palestinier i 1 200 år.
- En underbar spark i baken, kommenterar pristagaren.

Strömbäcks folkhögskola, Umeå, delade igår ut Peter Lindberg-stipendiet. Stipendiet är på 20 000 kronor och det delades ut för andra gången i samband med journalistseminariet ”Det goda samtalet” på Karlstads universitet.

Utforskar samexistens
Ulf Boström får stipendiet "för att han vill utforska och göra en film om hur den lilla kristna minoriteten levt sida vid sida med palestinska muslimer i 1 200 år och vad det kan lära västvärldens kristenhet."

-Det var bland annat den lutherska palestinske biskopen Younans gripande julbrev om att ”de inte ska bli lämnade ensamma i tystnad bakom höga, kalla stenmurar” som inspirerade mig att få följa de kristna palestinierna på ort och ställe, berättar Ulf Boström.

När han kommer iväg till Palestina har han just nu ingen aning om.
-Jag har så många bollar i luften, och så behöver jag ha med mig en fotograf också. Så vi får väl se.

Filmar och skriver
Ulf Boström, bosatt i Luleå, har gjort flera dokumentärfilmer bland annat "Tills döden skiljer oss åt" om Alhems kyrkogård i Skellefteå, "I Bokhandlarens sällskap", om en antikvariatsföreståndare och "Meanwhile in Africa" om AIDS-drabbade kvinor i Tanzania. Han ingår också i redaktionen till magasinet Signe som går ut till alla anställda och förtroendavalda i Luleå stift.

Stipendiet delas ut till minne av journalisten Peter Lindberg som vid sin död 2006 var lärare på Strömbäcks folkhögskola i Umeå och radioproducent på P1 i Karlstad.

Annika Ahlefelt
08-462 28 04
annika.ahlefelt@kyrkanstidning.se

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/?ew_0_a_id=9734

Jag har ofta grubblat på varför det är så tyst om dessa kristna som faktiskt fanns där före muslimerna erövrade dessa delar av det Östromerska riket.

De kallas ofta för kristna araber, men få av dem är det antagligen eftersom det inte förekom någon konvertering från islam till kristendom förrän efter det Osmanska rikets fall.

Det skall bli intressant vad resultatet blir av detta projekt, undrar om han tar upp den utdrivning och förföljelse av kristna som sker i Judéen och Samarien, för att inte tala om Gaza.

Betlehem är väl det tydligaste fallet även om många fler kan nämnas.

Iran - Ryssland - luftvärnsrobotar.

Efter vad jag hört ryktas godkänns tydligen nu försäljningen av luftvärnsrobotar till Iran.

Om Ryssland levererar S-300 systemet till Iran i enlighet med avtalet från 2005 så skulle luftangrepp mot de Iranska anläggningarna för utveckling av nukleära vapen bli svåra att genomföra.

Som lök på laxen har president Obama skarpt uttalat att han inte vill bli tagen på sängen av några självständiga åtgärder från Israels sida.

Tiden börjar bli än mer knapp nu.

Kärnvapen i Mellanöstern

Litet funderande kring påtryckningarna på Israel att skriva under ickespridningsavtalet vad gäller kärnvapen.

Det finns ett stort problem för Israel vad gäller att skriva på detta avtal, och det är Obama och FN mycket väl medvetna om.

Israel har säkert kärnvapen, men de har aldrig vare sig erkänt eller förnekat detta.

Alltså om de skriver på detta fördrag så måste de ju förstöra sina kärnvapen eftersom dessa officiellt inte existerar och därmed ställa sig helt skyddslösa gentemot Pakistan och Iran.

Iran har skrivit under ickespridningsavtalet för ett antal år sedan, men verkar betrakta det som en ren taqya.

Det senaste uttalandet om att kunna besegra o utplåna Israel på elva dagar tyder på att de redan har kärnvapen. Deras missiler har ju en räckvidd som vida överstiger avståndet till Israel. Att modifiera en bomb som de som USA fällde över Japan till att passa i en sådan missil torde inte vara svårt ej heller att tillverka dessa bomber, med tanke på hur snabbt det gick för amerikanerna att göra det under brinnande krig och nu finns manualerna på nätet.

Varför vill Obama och FN att Israel ställer sig skyddslöst?

Det enda som möjligen kan avhålla Iran från att göra slag i saken är ju just att de vet att hela Mellanöstern blir ett inferno eftersom Israel kommer att hinna avfyra sina missiler mot dem.

Israel framtid enligt Obama

Mycket har skrivits om president Obamas första 100 dagar vid makten.Han har fått höga betyg för ärlighet. Amerikanerna håller inte med honom vad gäller flera av hans uppmärksammade politiska beslut, men dessa skillnader har inte påverkat honom.

Han har gjort två uppmärksammade resor utomlands,samt flera utrikespolitiska uttalanden.
Obama verkar inriktad på att försöka skapa fred och harmoni genom att vända ryggen till USA: s allierade och USA: s egenintresse. Det är ingen tillfällighet att han ringde sin första samtal som president till Abbas .Det är avsiktligt att han inte talade med Frankrike och Tyskland innan han talade med det muslimska Turkiet och uttalade sig i starkt positiva ordalag om medlemskap i EU

Han har också använt Israel som en syndabock medan han krusat för Israel fiender.


Man kan bara spekulera i vad som gör att Obamas håller en så svag linje mot Iran. Den verkar delvis drivas av en ideologi som tar sin utgångspunkt i idén att alla skillnader kan lösas genom att prata. Historien är full av exempel på hur denna idé har lett till katastrof. Det mest kända exemplet är när Storbritannien talade med Hitler och trodde Hitler när han sa att han inte hade för avsikt att erövra Europa och världen. I likhet med Hitler,gynnas de nuvarande härskarna i Iran av utdragna samtal. Det ger dem tid att utveckla sina massförstörelsevapen.


Snart besöker Israels premiärminister USA för att träffa president Obama. Alla tecken tyder på en mycket stor klyfta mellan Israel och Förenta States.Netanyahu verkar vara fast besluten att starta på nytt i samtalen palestinierna. Han anser att det måste till ekonomiska och civila reformer i de palestinska områdena innan några varaktiga politiska framsteg är möjliga. Samtidigt försöker Obama's stab få de judiska ledarna i Amerika att stödja den gamla tvåstatslösningen, även om det inte finns någon politisk enhet på vare sig palestinsk eller israelisk sida, för den, just nu och inte kommer att göra det under lång tid framöver om ens någonsin.

Vi får hoppas att Netanyahu övertygar Obama om att Iran är det största hotet mot USA och Israel och måste hanteras därefter.