Vård av handikappade barn

Det verkar som pendeln alltid skall ligga i det ena eller andra ytterlighetsläget.

När min utvecklingstörde och handikappade bror föddes i början på sextiotalet, så fick mina föräldrar rådet att lämna bort honom på institution så fort som möjligt, de hade ju ändå två friska tonårsbarn att vara glada o stolta över.

Sådana institutioner som då finns, tack och lov, inte längre.

Jag är mycket glad och tacksam över att ha fått ta del av min brors uppväxt hemma. Jag har en underbar, humoristisk och klok bror, även om han aldrig förmått lära sig läsa eller måste ha hjälp med mycket.

Nu har pendeln slagit över åt andra hållet. Alla förutsätts ta hand om sina handikappade barn. Det blir ett enormt socialt tryck och svårt att säga: "Nej jag kommer inte att klara det. Det är inte bra varken för mig eller barnet".

Nuförtiden överlever barn med mycket svåra handikapp, som gör att föräldrarna verkligen inte orkar utan avlastning, och släkten som skyddsnät och hjälp är ju söndertrasat.

Det är inte många som tar sig an sådana barn som fosterbarn. Det finns allför få dygnetrunt boenden och kommunerna avgör vem som är i behov av dem.

Här krävs en upprustning, men ABSOLUT INTE en återgång till forna tiders institutioner.

Det pågår ju ständigt en debatt, om var gränserna skall dras, i fråga om att rädda extremt för tidigt födda till livet, eller för den delen gravt handikappade fullgångna barn.

Finner man ut handikappet under graviditeten, kan man ju abortera långt efter artonde veckan, faktiskt längre fram i graviditeten, än där man nu gör allt för att rädda, hur handikappade och hjärndöda barn som helst.  Var finns logiken?

Det finns inga andra gränser än konceptionen och livets slutskede. Vi måste kräva av, och verka för att vårt samhälle ställer upp på detta, och att vi alla gör vad vi kan, för att hjälpa och stödja, som fosterföräldrar, stödperson, personal på de vårdhem, samhället måste kunna tillhandahålla, precis som de tillhandahåller daghem.

Därmed inte sagt att vårdande av dödssjuka skall dras in absurdum.