söndag 30 augusti 2009

Firande av märkesåret 1809.

Igår lördagen den 29 augusti var det runt hela Uppsala firande av märkesåret 1809.

Underligt nog har UNT endast nämnt beridna högvakten som var på besök.

Dagen avslutades med en mycket speciell "konsert" i Botaniska trädgården.

Det är ca tio minuters promenad hemifrån. så jag gick självfallet dit, jag hade stämt möte med min yngste son, som hade videoläge på sin kamera o spelade in alltihopa. Vi får se om han lägger ut det på YouTube.

Landshövdingen inledningstalade. Det spelades klassisk musik med anknytning till Finland och Sverige.

Den finska militärmusikkåren spelade medan de hade en ordentlig uppvisning i sin precision och drillning. Den svenska livgardet visade upp samma precision och drillning iklädda högtidsuniform och med bajonett på vapnen.

Sedan ytterligare musik med anknytning till fänrik Stål samt recitation av avsnittet om Sven Duva.

Sist men inte minst, kom den beridna högvakten. De visade verkligen upp sina konster. Under vilka de spelade tre olika musikstycken. Mest imponerad blev jag dock av hästen som bar pukorna. Någon så vacker och framförallt lugn häst har jag aldrig sett. där stod den närmast orörlig utan hand på tyglarna, medan ryttaren virvlade på. Jo vid ett tillfälle bytte den lugnt position på frambenen.

Det hela avslutades sedan med att deltagarna från de olika regementena kom upp på trapporna framför den klassiska fonden med sina antikinspirerade pelare. Sedan spelades ur Finlandia och 46 sångare ur den finska truppen sjöng.

I och med att mamma kommer från Finland och jag är uppvuxen med såväl den svenska som den finska synen på riksklyvningen och utvecklingen därefter, var jag mycket rörd.

Tilläggas bör att vädermakterna var välvilliga hela dagen och då under kvällen var det klar himmel över oss men vi kunde se mörka moln runt omkring som belystes av den nedgående solen en dramatisk hyllning till ämnet för kvällen.

Idag är det stadsskogens dag som är av helt annat kulturellt slag, samt sedan firande av min äldste son, jag kan inte fatta att det är trettiosju år sedan jag satte honom till världen.

lördag 29 augusti 2009

Silicon Israel.

Jag har inte så mycket att säga om det här annat än att ni bör läsa artikeln jag länkar till, den ger en intressant sammanfattning av Israels utveckling till ledande nation inom datautveckling och entrepenörsskap.

Genom den får man också se en del mer okända sidor av vad Netanyahu uträttat som premiärminister förra gången han var det, och vad han anser vara vägen till fred. Inte särskilt krigiskt må jag säga.

fredag 28 augusti 2009

Sköna timmar i rastgården...

Det har tidvis varit en ganska kvalmig dag. Jag fick för mig att lilla hunddamen och jag skulle göra något kul. Så vi packade oss matsäck, och gick till stora hundgården i Hågadalen, det blåser alltid där, vilket vi behövde idag. Det tar ungefär trekvart att gå dit. Säger jag att det är dit vi är på väg, så brukar det inte bli några långa stopp på vägen trots att vi går genom Stadsskogen.

Väl där så kom vi snabbt ut i den stora delen. Jag vet inte hur stor den är, mitt ögonmått är inte det bästa. Men där finns ett antal träddungar och öppna fält mellan dem. Minst en halvkvadratkilometer skulle jag gissa. Jag får nog lov att kolla upp det där.

Svarta Maja hade kul med kända o okända kompisar och jag trevligt med övriga underlydande medans vi betraktade våra flockledare.

Så småning om blev det kaffe o smörgås o en ivrig liten dam som absolut skulle ha de köttbullar jag lovat henne. För på såna här utflykter skall det inte vara vardagsmat.

Vi var rätt trötta bägge två när vi så småningom kom hem.

Det blev endast en kort promenix i Stadsskogen nu i kväll bara en halvtimme.

Nu sover lilla damen, så jag kanske får något nyttigt gjort.

På söndag är det Stadsskogens dag så då blir det en massa spännande aktiviteter o mycket folk i skogen, plus hundar naturligtvis. Så då tar vi också ledigt o är där några timmar. Det är något att se framemot. Dessutom träffar man ju nästan hela trakten där.

Gud känner inga avstånd

Den kraft vi behöver för att klara oss igenom svåra tider, den är oss lika nära som vår andedräkt.Men minnet sviker oss ofta.

På egen hand försöker vi lösa våra problem, besluta hur vi skall handla. Då stöter vi på hinder.

Till slut vädjar vi till den makt som står till buds. Hur stort vårt behov av hjälp än är, så uppfylls det.

Att lita på Gud är främmande för många. Ända sedan barndomen har vi fostrats att klara oss själva. Inte ens när vi varit i desperat behov av hjälp, har vi vågat be.

Många med mig har dövat sin ångest med alkohol eller andra droger, Eller/och, gömt oss hemma och vi har aldrig blivit fria från vår ångest.

Men så småningom upptäcker många som jag, att Gud aldrig varit långt borta. Vi lär oss att lita på Gud i stället för att lita på oss själva.

Jag har inget att vara rädd för. Gud hjälper mig alltid på vägen.

torsdag 27 augusti 2009

Det har aldrig funnits något Tempel och några judar i "Palestina"....

deklarerar Palestina arbernas näst högste muslimske ledare.

Det är i och för sig ingen nyhet, men upphör inte att förvåna eftersom de säger emot sina tidigare ledare som med stolthet under mandattiden berättade just om judarnas Tempel som nu övertrumfats av de vackra moskéerna där.

Här några länkar till sagde potentants utsagor nyss.

http://tinyurl.com/mnx77g


http://tinyurl.com/n25dr5

onsdag 26 augusti 2009

Aftonbladet stäms av israelisk advokat i New York

Published: 08.26.09, 11:10 / Israel News
Lawyer Guy Ophir filed a lawsuit Tuesday for the sum of $7.5 million with a Manhattan court against Swedish newspaper Aftonbladet and the reported who wrote the article claiming IDF soldiers harvested organs of Palestinians.
Ophir claimed, "The newspaper published an anti-Semite and racist blood libel which constitutes incitement to racism against Jews and IDF soldiers." He added, "The suit was filed in New York since the paper is distributed there and since the reporter made a connection to claims of New York resident rabbis who trade with organs." (Aviad Glickman)


Det skall bli spännande att se utvecklingen. Det här var nog inte vad kultursidan tänkt sig 

Facket ordnar lönedumpning när arbetsgivaren höjt lönerna

Hur var det med lönedumpning?

Får vi se några blockader utanför LO-borgen, som de i Waxholm?

Men det är klart nu gäller det ju inte letter, nu gäller det
svenska byggjobbare.

Jag citerar ingressen:

Företaget Wäst-bygg i Borås ville ursprungligen ge byggarbetarna cirka 29000 kronor i månaden, men parterna kunde inte enas. I väntan på en överenskommelse krävde facket att de anställda skulle få en så kallad stupstockslön på 22272 kronor. Helt enligt gällande avtal.

Wäst-bygg tyckte att en lönesänkning på 6000 kronor vore orättvis mot byggjobbarna, och betalade i stället ut 28710 kronor. Byggnads svarade med att begära skadestånd om 400000 kronor – och omedelbar lönesänkning.

– Nu tvingas vi sänka lönen för killarna, sade Wäst-byggs personalchef Bo Lorentzon till Borås Tidning igår.

Om Wanja Lundby-Wedin undrar hur det kommer sig att LO har ”dåligt anseende”, enligt den mätning som SvD Näringsliv refererade igår, kan hon fråga jobbarna på Wäst-bygg. Förklaringen ligger inte i pensionsskandaler och bonusbråk. Problemet är att LO sätter systemets bästa framför medlemmarnas.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3412145.svd


Här svarar Byggnads

http://www.byggnads.se/Nyheter/Nyhetsarkiv/Vi-vill-forhandla-fram-hog...

Övriga uttalanden:

"Enligt Torbjörn Johansson på Byggnads blir följden förmodligen att de
anställda blir sura på facket och samtidigt presterar sämre på jobbet"

Hela artikeln:
http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=3055588


Så här skriver det lokala Borås Tidning:
"Som fallet i Borås visar underminerar maktdemonstrationer på
arbetsmarknaden fackförbundens förtroende både bland de egna
medlemmarna och allmänheten. Till syvende och sist måste alltså LO och
Byggnads fråga sig vem de vill företräda – fackföreningsrörelsen eller
medlemmarna."

Hela artikeln
http://www.bt.se/ledare/fackforeningskrisen-drabbar-alla%281488218%29.gm

Jag tror inte jag har så mycket att säga utöver det jag sa inledningsvis, förutom att den käre LO-ledaren och Byggnads tävlar med ledaren för den politiska grenen om platsen som Alliansens främsta tillgång.

tisdag 25 augusti 2009

Vad vår tid glömt om civilcurage....

visste prins Eugen mycket.

Jag vill inte undanhålla er denna tänkvärda och trevliga läsning om de många sidorna hos den begåvade prinsen, om ni skulle missat artikeln i SvD.

Den palestinska familjens uppgifter stämmer inte med Boströms

Intressant artikel dagens i Jerusalem Post där familjen till den unge man som Boström grundar sin famösa artikel i sin bok o nu i Aftonbladet på, intervjuas.

De säger att de inte ens talat med honom, men att han fanns i närheten och tydligen utan att fråga om lov tog bilder på liket http://tinyurl.com/lmdqo9

Vidare säger de att de aldrig gjorde någon egen obduktion.

Däremot påpekar de att rykten om organstöld av israelerna cirkulerat i åratal och att dessa nu efter uppgifterna i Aftonbladet borde undersökas av en internationell kommission.

Så Boström och Aftonbladet har alltså, genom en ovederhäftig artikel, fått till att det Boström själv var för bekväm eller enögd, att undersöka skall göras av andra.

Det här blir mer och mer pinsamt för Aftonbladet.

Ska bli spännande att se hur Aftonbladet och övriga media hanterar den här frågan.

Som så ofta har jag problem med att länka men "tinyurlen" verkar fungera.

onsdag 19 augusti 2009

Aftonbladet=Antisemitbladet




http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab


Israels UD är rasande, ambassadören skäller ut vår regering, kanske kallar de hem honom.

Samtliga israeliska tidningar gör stor sak av det hela, den israeliska bloggosfären kräver tom att AB skall lägga fram oberoende bevis eller ställas inför rätta.

Tur att vi har framförallt Sydsvenskan men även Svenskan. I övrigt verkar det vara tyst förutom DN som försvara det hela, som en demokratisk rättighet o fördömer Israels reaktion.

http://blogg.sydsvenskan.se/snallposten/2009/08/17/antisemitbladet/?refresh=true

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=15105

Jag skäms o tänker på alla svenskar bosatta i Israel.

På Sapere Audes Blogg finns det en kommentar som uppmanar till insamling för en rättegång om inte Antisemitbladet kommer med opartiska bevis för sina PÅSTÅENDEN.


Det här är ju som sagt en modern version av urgamla myter om judar. Sällan har jag sett något så grovt som det här i Sverige, aldrig annat än de mest nazistiska pamfletterna möjligen.

Jag har misslyckats med lånken till Sapere Aude ni får klistra istället.

http://www.sapereaude.se/blog/?p=4607


måndag 17 augusti 2009

Erövrat land alltid tillhörigt Ummah

Vad jag inte begriper är den västerländska okunnigheten eller blindheten för regel, att det man en gång erövrat om som senare återerövrats av den tidigare ägaren åter skall underläggas Ummah, det finns inga kompromisser, enbart ickebindande avtal med de otrogna, för att få andrum att beväpna sig bättre. Detta gäller alltså inte enbart det befriade land som numera åter heter Israel.

Det gäller Iberiska halvön, Bulgarien, Balkan; Indien (där man nu kräver att en delstat skall förklaras muslimsk), sedan skall resten av världen erövras med olika metoder. Ibland fredliga som man gjorde med Indonesien eller mer våldsamma.

Det finns åtskilliga Hadither om detta samt uttalanden i Koranen.

Varför är Väst så blint. Har det med Sakarjas profetia att göra, där han säger att i den yttersta tiden skall Herren slå Israels fiender med blindhet o vansinne, muslimerna är ju redan slagna med vansinne, de kommer inte att kunna erövra det befriade Jerusalem och Hennes närområde.

söndag 16 augusti 2009

Kyrkovalet igen...

Nu poppar det upp bloggposter på skilda håll om hur man förbereder sig inför kyrkovalet hos de olika politiska partierna.

Detta gör mig allt mer irriterad. Kyrkan är skild från staten sedan snart tio år, ändå lägger sig politikerna i mer än någonsin.

De politiker som är troende kan rösta på någon av våra inomkyrkliga grupper och låta bli att rösta på sina världsliga partier.

Kyrkan som den nu är bildar plattform för extrema småpartier som vill använda henne som inkörsport till kommunal och rikspolitik. De större partierna gör allt för att kyrkan skall fortsätta att vara en PK vindflöjel som avlägsnar sig allt mer från resten av kristenheten och snart kommer att vara en egen isolerad sekt.

VI som inte vill att vår kyrka skall gå under måste rösta på en inomkyrklig grupp. Jag kommer att rösta på den grupp jag tillhör Frimodig Kyrka.

Vi måste rösta ut politikerna ur kyrkan, de har inte tillräcklig heder i kroppen för att själva dra sig ur.

Sossar o kommunister kan jag förstå i det sammanhanget "Ned med altare...", så de vill naturligtvis kunna verka som femtekollonare.

Men de övriga är enbart ohederliga, nu sedan vi skall föreställa en Fri Kyrka bland andra och inte statens salighetsverk.

lördag 15 augusti 2009

Araber från Persiska Gulfen köper upp privat mark i Galliléen

Rätt intressant perspektiv på Israels "aparheid" beträffande araber.

Här säljer alltså fattiga israeler sin mark till rika araber.

Jag misstänker att TT kommer att tala tyst om saken.

Läs mer här

Mubarak besöker Obama den 18/8

President Obama kommer att få besök av Egyptens president Mubarak.

Det kommer att hållas en fredlig demonstration utanför vita huset om den svåra situationen för Egyptens koptiska kristna. De koptiska organisationerna har skrivit ett öppet brev till president Obama med anledning av Mubaraks besök för att påminna honom om att det inte kan bli fred i världen om det inte är fred i Mellanöstern.

Brevet påpekar en sorgligt försummad fråga, som är avgörande för freden i regionen, en systematisk diskriminering och förföljelse av kopterna i Egypten. De kristna utgör allt från 8 till 15 procent av landets befolkning på 80 miljoner.

Under Mubaraks tid vid makten, har kopterna utsatts för mer än 200 stora terroristattacker vad gäller personer, hushåll, företag och kyrkor. Oftast har förövarna inte gripits, och de som grips blir sällan dömda.Över 20 attacker har skett under de senaste tre månaderna, enligt de koptiska organisationer som skickade brevet till Obama.

Många positioner i det egyptiska samhället är helt utom räckhåll för de kristna.

En föråldrad lagstiftning från det ottomanska imperiet styr kyrkans möjligheter att bygga och renovera. Att bygga en ny kyrka kräver Presidentdekret och reparera befintliga kräver tillstånd från regionala guvernörer.

Ja listan kan göras lång. Jag gissar att den officiellt kristne Obama blundar för denna obekväma fråga.

Läs det öppna brevet här


fredag 14 augusti 2009

Rötter

Litet funderingar om det där med vem som har rätt till vilken bit mark.

För inte så länge sedan var det vanligast att den starkes rätt gällde. De flesta moderna stater är grundade enligt den principen. För sextio år sedan blev nuvarande Polen till enligt denna princip.

När judarna ungefär samtidigt försvarade sin återfödda stat och utvidgade sitt territorium var det ännu denna princip som gällde. Så och vid försvarskriget 1967.

Under kriget i det forna Joguslavien delade man upp sig enligt etniska linjer och det förekom etnisk rensning. vad man här glömmer bort är att mycket av den hätskhet som Serber o Kroater visade mot den muslimska befolkningen berodde på att de har långa minnen och ville hämnas på dem de ansåg vara landsförrädare i och med att deras förfäder övergått till de osmanska erövrarnas religion oftast av rent praktiska själviska skäl.

Nu skall denna princip absolut inte gälla judarna. Varför?

Om USA:s indianer skulle bli starka nog att återerövra sitt land, gäller naturligtvis samma princip som man nu kräver av Israelerna.

Vi svenskar har vår största malmbrytning i Lappland, varför det? Det hörs ju på namnet vilka detta landskap bör tillhöra.

Så varken Sverige eller USA eller de flesta andra länder, inte minst de muslimska, med sina assyriska, kurdiska mfl ursprungliga folk, kan tillåta att den princip som tillåtit oss att erövra och förtrycka, gälla för j judarna, de riskerar att skapa ett prejudikat.

Därför används nu "palestinierna" som vapen för att förhindra detta av alla starka länder, glöm för all del inte baskerna i Spanien och Frankrike.

torsdag 13 augusti 2009

Återkomst...

Jag har varit och hälsat på vänner som har olyckan att bo vid vårt lands västkust.

Vi har firat kräftskiva och haft det allmänt trevligt, och det måste erkännas (svårt för en upplänning) att Dalsland är ett underbart landskap, mycket likt Uppland faktiskt, bortsett från bergen.

Så nu skall tas nya tag här hemma. Det var nyttigt att inte ha tillgång till nätet i en vecka, men en viss abstinens infann sig.

tisdag 4 augusti 2009

Tempelriddardörr ganska fantastiskt om det kan verifieras

Martin Roberts, bytte till sig föremålet i en bakluckeförsäljnig.

Christie's auction house in London is analysing the item after experts suggested that it could be the door of a tabernacle – a box used to carry and protect sacred texts – carried by the Knights Templar.

Measuring just ten inches by four inches, it is decorated with intricate military and religious images and is thought to date from between 700 and 1200AD.


Läs mer här

söndag 2 augusti 2009

"vetenskapsman" om demonstrationer vid barriären

Här utger man sig för att skildra "demonstrationerna vid säkerhetsstängselt ur ett antropologiskt perspektiv.

Näppeligen ett neutralt sådant i vart fall.

Upplysandde läsning om hur väl den palestinska propagandan får genomslag i alla delar av samhället även bland vetenskapsmän. Naturligtvis har han några judiska vänner vars försök till att nyansera han avfärdar på ett rätt föraktfullt vis

Sidan verkar vara borttagen så jag citerar den i sin helhet från Reader.

The Theater of a Palestinian Apartheid Wall Demonstration

palestine-2Apparently, it’s a regular event for Israeli soldiers, Palestinian demonstrators, international activists, and foreign press alike. Every Friday at 12:00 noon 60-100 men and boys meet in the olive groves between their West Bank village of Ni’lin and the security fence—apartheid wall, West Bank barrier, whatever you want to call it—to protest the wall’s existence. A 700-kilometer long wall selectively incorporates and excludes populations and resources into and out of Israel. According to the Economist, completion of the barrier will remove 1/3 of Ni’lin land. I had arrived in Tel Aviv at 3AM to continue to make a film about divided cities and territories around the world. I had just been to Nicosia, Cyprus, a city divided by the UN because of a war between Greece and Turkey over 30 years ago. An activist in Cyprus there told me about this West Bank anti-wall protest.

The taxi driver at Ben Gurion Airport outside of Tel Aviv knew what I was going there to do, to video document the demonstration from the Palestinian side of the separation wall. He refused to take me saying, “it is not even in Israel.” An hour later he had not found a rider and I had not found a driver that knew where Ni’lin was so I re-asked the driver and for an exaggerated fee and a compromise to take me only to the checkpoint he reluctantly agreed. We rolled through the cypress forests, artichoke farms, and lemon orchards that ring Tel Aviv before easily getting through the minor checkpoint at 7AM. The driver pointed over a bluff and told me to walk over there. I hadn’t been in Israel but a few hours and was still rolling my beat-up red suitcase and shouldering a backpack. The air was cool and still, a lone, limping horse skipped down the pothole road through the town of 5,000 eating unripe figs from sick trees. Fatah posters and decrepit pictures of Arafat flapped from boarded-up shop fronts. I looked at best like a moron who lost the Holy Lands tour bus and at worst like the oppressor. With my few Arabic words I tried a conversation with a baker peppered with the English words: “demonstration,” “protest,” “wall.” From his perspective, I could have sounded like the enemies of this village or just the village idiot.

I was terrified and for good reason. Two people have been killed, and four shot and hospitalized within the year at these protests. Almost exactly a year ago, 27 year-old Ashraf Abu Rahma was handcuffed, blindfolded, and shot at close range in the foot by Israeli forces (see video here). Two weeks after that, a 10-year-old boy Ahmed Moussa was shot dead with metal bullet. Moussa’s funeral turned into a demonstration where the 18 year old Yousef Ahmed Younis Amera, was shot in the brain with a metal tipped rubber bullet and died. Four months ago, American activist Tristan Anderson (see video here) was ghastly shot in the temple with a gas canister. A week ago, Israeli forces planted several turncoats within the demonstrator’s ranks who, at the wall, abruptly grabbed protestors and threw them into the waiting paddywagon. The consistency of fatal shootings not enough of a deterent, the Israeli forces have developed a new weapon: “skunk” a mix of raw sewage, chemicals, and manure that they spray on the demonstrators at Ni’lin.

Eventually, a helpful man pitied me and motioned me to follow. I didn’t know where I was going. He took me to the flophouse for the international activists resident in Ni’iln. I was greeted warmly if sleepily by two Scandinavian women. Flies buzzed around an epilptic puppy who kept pissing himself, Joe Sacco’s graphic novel of his Palestinian survival lay below several books by Ed Said. They said the protest would start at noon in three hours and I could hang out until then. I climbed to the roof, swept off the broken glass and cigarette butts from a 3X6 foot area and napped until the heat became unbearable and a donkey shouted like a siren through the lone street. Noon arrived and we went to the olive trees accompanied by a half-dozen chatting youths.

The women and girls wait in the shade with the press and international activists under the olive trees. Bullet shells and grenade cannisters are everywhere on the ground. The men and boys pray to Allah, then are inspired by political statements on a bullhorn. Abruptly we begin to march to the fence, following single-track trails cut through the groves. The press runs ahead jumping over goat shit, sharp limestone fences, and small thorn bushes. Some wear heavy ceramic jackets designed to break and diffuse the sudden impact of explosives, others wear bulletproof vests and helmets to defend their heads and hearts from sound grenades, rubber bullets, and tear gas canisters. I had two cameras and a handkerchief.

Apparently there is no leader and no sophisticated strategy. The goal is to get to the separation fence, cut the barbed wire, as an act of political defiance, and not get caught or killed. Marchers break-off into smaller groups at specific moments in order to get to unguarded areas of the fence. The direction of the wind is key. This day, the wind blew the length of the wall, so we were always working into the wind to stay ahead of the tear gas. It is important to stay upwind during this stage of the demonstration because the primary tools to scatter the protestors and thwart their separation wall destruction are tear gas grenades that can be effective from 300 meters but have to be shot upwind so the gas can trickle upon the demonstrators. Working into the wind and frustration are the only unifying elements of the action. I elect to run with a group of demonstrators attempting to be the first to get upwind and hit a section of the fence unguarded.palestine-1

We had the high-ground advantage that enabled us to look down on the Israeli forces and also see the Israeli settlements that the separation wall borders. Some of the reporters, knowing I was living in Los Angeles, chided me after seeing the comfortable Israeli settlements saying, “you must feel at home seeing a southern California suburb in the middle of the Samarian desert” and another, “look at all the ticky-tacky houses, it is like a transplant Palm Springs retirement community in the West Bank.” The contrast was evident after my difficult stroll through sullen Ni’lin that morning. This vantage point also put us in range of the tear gas grenades. I was subject to a new invention that just came out this season. It was a type of tear gas battery that shot 10-20 grenades simultaneously riddling the sky with chemical trails and making 50 meter wide swaths of land uninhabitable. These tear gas batteries would emerge with the sound of a Saturn Missile Rocket battery, fly through the air like a roman candle mortar, and then would go skipping and spinning through the orchards like groundbloom flowers spitting gas and hissing sparks. Several fires were set by these bombs and left to burn trees and brush.

The Palestinians try to get close enough to cut the fence, to hurl a rock with a sling, to scream an offensive utterance. The Israeli’s intelligently play the wind to rain down eye and throat burning gas on your sensitive organs. In de Certeauian lingo, we had a tactic of chaotic and passionate resistance with the Israeli’s militaristic strategy. Ours was flexible and reactive, their’s rigid and patient. The Israeli’s have all advantages on their side. We had passion and aggression.

Once we get close enough for this exchange and immune enough to the gas this exchange, and I both love and hate to say it, is actually fun. The Palestinians are laughing at the snide remarks of their fellow villagers, the international activists and press take epic photos and are impressed by the athletic arms of the Palestinian youths, and I suspect the Israeli soldiers also enjoy the deployment of new technologies and the surmounting of the difficulty of raining poison on our heads. In these spaces, the demonstration takes on the look and feel of a performance or theater. A competition appears to start up between the top rock slingers and amongst the funniest insult hurlers. The demonstrators gesticulate and proudly display the gas cannisters that didn’t explode and were retrieved. Taunts abound.smoke-grenade

The theater analogy is magnified by the scheduling and punctuality of the protest. High noon, every Friday, the Israelis and Palestinians have a date to play out this symbolic performance. There is no element of surprise in the battle. This is not a battle to win. On the collective level, it is about empowerment and refusal to surrender. On the personal, it is also about bragging-rights, playfulness, and athleticism. For the rock-hurlers the joy appears to stem from two sources: the fluidity of athleticism and the creation of temporary autonomy. It has to be at a regularly scheduled time so the press can arrive, not too early (activists don’t get up at the crack of dawn) and not too late so the light remains good for photographs. Nothing is accomplished. If the separation wall is cut it is rebuilt before nightfall. If someone dies, another takes his place. Other than this temporary joy in the face of such morbidity, one of the only things that is produced is the miniDV tapes within the 15 video and still cameras held by Palestinians and international press agents: opaque, one-sided, cinema verite objects of resistance soon to be uploaded to YouTube and other nonfiction video sites. Within a week, the videos will be seen by hundreds, very few considering the scopophilia of the viewers of such sites and the video’s visual intensity, and another video from the regular Ni’lin village protests will takes its place.

In another divided city, Belfast, Northern Ireland, in 2008, I met an anthropologist who upon watching a video of young pro-Irish Catholic protestors hurling stones over the 30 foot high walls that separate the Protestant from the Catholic neighborhoods said, “these boys shouldn’t be throwing rocks, they should be using those strong arms to throw discus and javelin in preparation for the Olympics.” At the time it seemed like a good idea. Sports is controlled aggression, passion funneled into pacifist and relatively harmless arenas. But in Palestine, sports is not only not an option but considering the increasing marginalization of this population, such apolitical rechannelings of frustration, would be patently ridiculous. An athletic culture of violent protest exists here, it is fun, meaningful, and political. With the Fatah party in disarray, the Abbas government without consolidated power, and in the Gaza Strip, elected Hamas officials bombed and assassinated legitimate political engineering is not much of an option. This theater of olive trees, abandoned wells, and limestone fences, ringed by clouds of tear gas, and an audience of sweating camera-crazed journalists happens to be one of the remaining places for political engagement and athletic release for the Palestinian men of Ni’lin.

The mothers, wives, and children received us as we walked out of the olive orchard battlefield. After the protest I showed them some of the video I had shot of their labor. Now with their heads out of the menacing keffiyas, these kids shared a harmless soda with me and watched their technique and bragged about their deft skills. The kids good with the rock-sling, earned the praise of their friends, and for a moment they re-gained the respect and autonomy had moments ago in confronting the Israelis. Though we didn’t cut the fence this Friday, there was an air of contentment, of accomplishment, of physical energy well-exerted. A feeling that will return next Friday, same time, same place.

I am uncomfortable with my conclusion, reducing the demonstration to a theory of performance. I realize that theories of performativity are useful in our understanding of resistance. Performance and resistance seem to be two sides to some strange weapon of the weak. But such thinking always struck me as profoundly dilettantistic, the ideas of literary artists-cum-anthropologists too timid to engage with real politics. The perspective from such performance theorists looking at protests is inherently from the top-down, they’d prefer a blimp’s eye view to see the strophe and anti-strophe movements of this cat-and-mouse demonstration. Real issues are at work here, people die and as my an ultra-orthodox American Jewish friend commented on a photos from this demonstration, “The rock sling: 1 rock (16 oz) x 204 mph (300 ft per sec) = Death upon impact. Would you shoot tear gas at someone firing a deadly weapon at you?” But in this situation, with the very scheduling of the event organized for maximum mediation, and so few mainstream vehicles for political reconciliation, such demonstrations become necessarily linked to alternative media and the hail-mary of what mobile video devices and social video sites can do. The Palestinians have recognized the dependency their cause has with video-enabled journalists. The video links of such physical pain and protest I’ve been able to link to this writing is proof of such political co-dependency. As such, as press or an anthropologist, it is safer dodging plumes of tear gas on this side of the Apartheid wall than gaining access to that English-speaking, Judeao-Christian, “democracy” my government gifts over 3 billion dollars.