Funderingar kring diskussioner om svenska kyrkan..

Kyrkovalet är över, i dess spår har jag varit inblandad i ett antal diskussioner över Frimodig Kyrkas "extrema" program.

Vi är alltså extrema eftersom vi anser att kyrkan skall grunda sig på Guds Ord, Traditionerna och Trosbekännelsen.

Vi är extrema, eftersom vi anser att de som leder kyrkan, och även övriga medlemmar skall, instämma i trosbekännelsen.


Jag hade på valdagen en diskussion med en valutdelare från Sd, som frågade hur en så trevlig människa som jag kunde arbeta för det extrema FK.

Jag frågade honom om han instämde i den trosbekännelse, vi bekänner oss till under varje gudstjänst. Han visste inte ens att vi hade en trosbekännelse, och han hade inte konfirmerat sin tro. Han kandiderade i kyrkovalet.

Vad skall vår kyrka vara för något?

En lekstuga o mysklubb utan några som helst krav och regler?

Ett trevligt interaktivt museum?

Många jag talar med blir upprörda över min och FK:s syn på kyrkan, och anser den vara fundamentalistisk och uteslutande.

Är vi ett kristet samfund eller vad är vi för något?

Som jag ser det lämnar kyrkan snart alla förtöjningar med övriga kristenheten, och blir en egen liten sekt, som förvånat kommer att undra vart vi andra tog vägen.