Vid firandet av Märkesåret 1809-konserten jag bevistade i lördags försökte konferenciern förklara hur långt borta denna händelse var genom att nämna hur långt generationerna sträcker sig och hur vi alla träffat någon gammal människa i vår ungdom som träffat någon i sin ungdom osv.
Jag har ofta tänkt i de banorna själv vad gäller historiska händelser.
Min mormor och morfar var födda runt förra sekelskiftet. De berättade mycket levande om finska Frihetskriget och Brödrakriget. De och mamma berättade även mycket om Vinterkriget och Fortsättningskriget.
Dessa ögonvittnesskildringar lyssnar nu mina barnbarn på av sin farmorsmor och mig.
Morfar hade minnen av sin farfar som var född 1839, då blir perspektivet inte så långt.
Min gammelfarmor kom till Uppsala från Hargs Bruk, hon var smedsdotter. Hon hade många berättelser om bruket inte bara egna utan tidigare generationer, ända från den vallonska invandringen, traderat i släkten.
Dessutom var hennes berättelse om hur Uppsala tedde sig för en ung nygift flicka från ett bruk, på sent 1800-tal, fantastiska. När jag berättäde hennes uppevelser, eller när min farmor berättade för dem om hur det var att som sjuttonåring komma från Ullfors till Uppsala 1927, trodde mina pojkar att vi berättade sagor. Det tror de inte längre och bär med sig detta arv vidare.
Vissa upplevelser personliga, nationella eller globala får inte glömmas bort!
Det är därför jag funderar över detta mannaminne. Speciellt vad gäller Förintelsen och Världskriget i stort.
Redan nu görs historien om av de som inte var med. Vi som hört förstahandsberättelser av de som var med börjar bli äldre.....
Det känns dock bra att veta att mina söner umgåtts nära med släktingar på både fars-o morssidan som kunnat berätta om sina personliga upplevelser under det omvälvande 1900-talet och dessutom från de bägge Rikshalvorna.
Dessutom har jag upptäckt att det är betydligt lättare att få uttråkade tonårspojkar att läsa historia genom att påpeka att min morfar var med där, eller att min farmors far jobbade som rallare på den där stambanan. Då läste de, sedan besökte de min farmor för att hon skulle berätta om sin far.
Nåja allt det här tåls att tänka mer på...
Skogen räddas – vi röstade ned visst regelvansinne idag
23 timmar sedan
Intressant! Jag är också mycket intresserad av historien, så som den sett ut för människor i allmänhet men naturligtvis främst min egen familj. Och liksom du har jag märkt att sonen blivit betydligt mer historieintresserad av att få veta hur hans morfar, farfar och så vidare bakåt i tiden haft det. Steget blir inte långt med tanke på att min farfar var född redan 1872! Han gifte sig som trettiofemåring, och han och farmor fick femton barn - min far var nummer tretton och föddes 1926. Så mellan mig och min farfar skiljer det nittio år! Tyvärr dog han redan 1938 så jag träffade honom aldrig, men jag har brev hemma som är skrivna av farfarsfar (född 1842) till farfar - korrespondens som sträcker sig från 1917 till 1924. Ovärderligt!!
SvaraRadera